fredag 29 oktober 2010

Ibland liksom stannar tiden, ibland finns det inget som är mer viktigt än just det jag tagit förgivet hela tiden. Ibland står ödet och knackar på dörren. då är jag aldrig redo. Aldrig kan jag vara förberedd att något oväntat och oönskat ska hända. Men ändå tar jag förgivet att just mina kära alltid ska finnas. Igår knackade en av mina största rädslor på dörren. Helt lamslagen och fullständigt livrädd blev jag.
Idag kan jag inte annat än att vara djupt tacksam för att min kära vän fortfarande finns kvar. Att han inte är borta föralltid.
Idag har jag tårar i ögonen hela tiden. Inte av sorg utan av tacksamhet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar